Självpratet som fick mig att fortsätta röka

Frasen jag använde mest sades aldrig högt. Det var en regnig tisdagsmorgon, inte ens klockan nio, och jag stod vid kontorsfönstret med en cigarett mellan två fingrar medan datorn vaknade bakom mig. Elementet klickade, fönstret stod på glänt en centimeter, och jag sa till mig själv samma sak som jag hade sagt i åratal: “Jag behöver det här för att komma igång.”

Jag började röka när jag var 19. Vid det laget hade jag hållit på i 27 år. Som värst låg jag på omkring 40 cigaretter om dagen. Min fru började röka när hon var 18, och mellan oss hade röken letat sig in i nästan varje rum i vårt vuxna liv. Kontor. Kök. Balkong. Bil. Det som höll allt igång var inte bara nikotin. Det var språket jag svepte in nikotinet i.

“Jag behöver det här för att komma igång.” Det var morgonfrasen. Den lät praktisk, nästan respektabel. Inte njutning. Inte drama. Bara en liten justering, som att dra fram en stol lite närmare innan man sätter sig. Jag använde den innan jag öppnade inkorgen, innan svåra samtal, innan varje uppgift jag inte ville börja med. Jag sa till mig själv att röken hjälpte mig att tänka, men tänkandet var aldrig det den förbättrade. Den gav mig en ritual, en paus, en dörröppning mellan det ena och det andra.

Om någon hade frågat mig då varför rökare fortsätter röka, hade jag gett en av de här prydliga små fraserna och kallat det ärlighet. Det var det som gjorde rökares självprat så effektivt i mitt liv. Det lät klokare än den enkla mening som låg under det: jag lärde mig att börja nästan allt med en cigarett.

“I dag är inte dagen.” Den frasen kom oftast lagom till lunch. Ett spänt mejl. En försenad betalning. Dåligt väder. Bra väder. För mycket arbete. För lite sömn. Det fanns alltid något redo att fungera som skäl att skjuta upp att sluta. Jag kallade det förstås inte uppskjutande. Jag kallade det att vara realistisk.

Den frasen följde med mig hem. Min fru kunde vara i köket, min son i rummet intill när han var yngre, och jag steg ut på balkongen medan jag sa till mig själv att jag skulle ta itu med rökningen när livet var lugnare. Livet blev inte lugnare. Det blev längre. Det är inte samma sak. Tjugosju år kan försvinna i en sådan mening. I den kunde också akupunktur, hypnos, terapi, nikotinplåster, Allen Carrs bok, örtcigaretter som luktade som ett fuktigt skåp och alla andra försök jag staplade upp längs vägen försvinna.

“Jag tycker fortfarande om det.” Det var meningen som till slut lät falsk i mina egna öron. Jag minns kvällen eftersom inget dramatiskt hände. Kallt te på bordet. Askkoppen full igen. Lägenheten bar på den där unkna röklukten som min familj hade lärt sig att leva med. Jag tände en cigarett till och hörde hur frasen dök upp nästan på beställning.

Vid det laget hade njutningen väldigt lite med saken att göra. Jag märkte inget särskilt med smaken. Jag slappnade inte av i något privat nöje. Jag höll bara igång ett mönster. Tända. Dra ett bloss. Släcka. Öppna balkongdörren. Stänga balkongdörren. Leta efter tändaren. Upprepa. När en vana har tagit upp tillräckligt mycket av din dag börjar den låna ord som inte längre tillhör den. Njutning var ett sådant ord.

Det var vändpunkten för mig. Inte något stort löfte. Inte någon ceremoni med den sista cigaretten. Bara den plötsliga skamkänslan av att höra mitt eget manus alltför tydligt för att kunna tro på det längre. De tre fraserna hade arbetat på mig i åratal. De fick vanan att låta nyttig, tillfällig och vald. Nyttig på morgonen. Tillfällig vid lunch. Vald på kvällen. Det är en stark förklädnad.

När jag väl såg det blev något tystare inom mig. Jag kände mig inte hjältemodig. Jag kände mig mindre lurad. Cigaretterna hade inte bara tränat min kropp. De hade tränat mina förklaringar. Varje gång jag tände en hade jag en mening redo att smyga förbi samvetet. Att se det löste inte allt på en dag. Det gjorde något bättre. Det gjorde mig ärlig.

Jag minns fortfarande kontorsfönstret, centimetrarna av kall luft, laptopskärmen som ljusnade bakom mig. Jag minns balkongdörren hemma. Jag minns askkoppen som hade slutat se ful ut eftersom den hade blivit en del av möblemanget. Vanor lever i detaljer. Det gör också fraserna som skyddar dem.

Ingen av de fraserna gav mig någon plan. De visade bara hur tyst en vana kan tala. Om du någon gång vill läsa mer skriver J. Freeman om den lugna vägen i sin guide.